Jo jag är jättenöjd, nu ska vi bara lägga till lite grejer förutom disk i hon. Allt det roliga är kvar nu och det ska bli så kul att få i ordning sista. Jag kan inte riktigt fatta att det där är vårt kök, det är ju hur stor skillnad som helst tycker jag iaf. Och det var värt det, känner det redan nu. (Skit att jag inte får använda smileysar för jag är rätt sugen på dem just i det här inlägget)
...till förbannelse. För ett par år sen visste vi inte ens att de fanns. Nu verkar vi har svårt att skriva en mening utan dem. Varför undrar jag? Är det för att det absolut inte får missuppfattas att vi är glada och trevliga? Är det för att vi alltid måste vara glada och trevliga? Eller är det för vi inte kan uttrycka oss bättre i text, borde man inte kunna förmedla en smiley i ord utan att behöva använda de fördömda markörerna. Jag kan väl tänka mig att ibland vill man ha dem men i allt man skriver? Läste nånstans att det gått inflation i dessa och jag håller nog med. Det är liksom standardläge (default) att ha dem vilket gör att man uppfattas som sur utan? Eller är det jag som tänker knas här? Tänkte försöka uttrycka mig utan dessa i varenda mening, använda dem med omsorg istället. Som en övergång kanske jag får använda utropstecken istället. För det är väl positivt! ?
Den som väntar på nåt gott...snart har ni väntat klart på före och efter bilderna..och jag på köket. Kakelnissarna är här idag och kaklar köket, elen blev klar igår och det blev precis så bra som vi tänkte med alla dimmrar och spots. Tänk, jag har inte lysrör i köket. På kvällen kom naturnörden (ja, jag gick natur på gymnasiet) fram i mig. Stod och klockade hur snabbt det gick att koka upp vatten på induktionshällen, gas är ju såååå igår så långsamt det är ;)
Bilen vår är sönder igen, blir så trött. Dels för vi verkligen behöver en bil rent praktiskt just nu. Ikea-turerna är ju inte på nåt sätt över ännu. Dels för vi verkligen inte behöver det här ekonomiskt. Hur länge är det värt att laga en bil som gått närmare 28000 mil liksom. Samtidigt, man vet ju vad man har men inte vad man får...
I måndags klockade jag 41min på 8km, är sjukt nöjd med hur jag kommit igång med löpningen. Nu är det ju det vanliga, det är lätt att få resultat i början då man börjar från noll. Det är nu det svåra kommer, att hålla ut pass ut och pass in utan några större resultat. Var och simmade igår en snabbis mitt i allt. Kändes bra att få simma lite plus att min rygg nu mår bra av det. Fast triathlon...hur ska jag få ihop det. Träna massa timmar i veckan kan väl gå okej när jag inte har hoppning på helgerna. Men hur det ska gå och förena med att träna inför ett AFF-cert får jag inte riktigt ihop. Triathlon kan jag dock lägga på min egen nivå som jag tycker jag kan ge det. AFF-certet är en bestämd nivå som jag inte har nåt val, jag måste klara den. Nåja, jag hade ändå inte tänkt köra nån ironman 2010 så det löser sig nog ;)
Sammanfattningsvis, det är mycket nu. Tror dock att det är så här det kommer att vara de närmsta 18 åren. Ha barn blir hektiskt men jag börjar vänja mig. Ska ändå bli skönt att bli klar med köket för jag är trött på att ha toavasken som köksvask och bo i vardagsrummet och alltid ha stökigt. Blir liksom trött bara på att se all röra. Ska bli skönt att få fint igen.
När jag slutade jobba 31 januari i år kändes det som att jag skulle vara ledig för alltid. Flera månader till sommaren, hela semestern och sen därefter flera månader till. Det var liksom en evighet. När beskeden började komma att även kommunerna fått sparbeting och det låg 3-4 tjänster ute för socionomer ställde jag än mer in mig på att vara mammaledig lääänge. När jag sen hittade två intressanta jobbannonser och fick gå på intervjuerna började jag få kalla fötter. Det här kanske tar slut här och nu. Min första mammaledighet till an end, jag som älskat att vara ledig. Ta dagen som den kommer, göra vad jag känt för. Nu börjar jag jobba halvtid 1dec och heltid 14 december och det känns faktiskt bra. Dels att jag fått ett jobb trots att det verkade närmast omöjligt och dels för att jag är redo. Det här året har varit utan nån som helst tvekan det bästa i hela mitt liv. Jag har farit runt en del men också bara varit hemma. Tre spontanresor till Finland med Albin då andra jobbat. I våras satt jag och fikade då andra jobbade. Jag har hängt med mammor och diskuterat kräk och bajs och fikat. Framför allt har jag följt Albin dygnet runt, de första sex månaderna lämnade jag honom max 1 timme då och då. Nu börjar det bli lite segt emellanåt att sitta ihop med en annan individ. Jag börjar sakna att bara få vara jag. Märker att jag oftare och oftare ber om att få vara själv. När jag nu tänker på att jobba känns det riktigt bra. Jag kommer att sakna Albin som en tok på dagarna men jag tror på variationen. Jag tror också stenhårt på att Martin ska ha sin del i det här. Det är en sak att ta hand om ett barn nån timme eller dag en månad eller två men det är en himla skillnad att faktiskt ha 9mån med barnet. Vi behöver det här. Detta är min hjärna som är så övertygad, om mitt hjärta är det vet jag nog inte än. Jag försöker tänka att det inte handlar om att jag inte älskar mitt barn men jag behöver mer än att bara vara hemma. Sen hoppas jag inte behöva jobba heltid alltför länge framöver men åtminstone Martins föräldraledighet. Därefter vill jag ha en ledig tis, ons eller torsdag i veckan. Jag vill inte bygga en långhelg, jag vill inte göra det för att det blir smidigt för jobbet utan bara för att ha en "vara"-dag med Albin. Då vi är föräldralediga igen. Hoppas jag löser det på nåt sätt.
Köket börjar falla på plats. Så här mysigt har vi haft det sista veckan. Alla pryls har varit i vardagsrummet, inga matlagningsmöjligheter (skönt att äta pizza med gott samvete). Albin verkade inte bry sig så mycket och ja, våra väggar är gjorda av vass, puts och hönsnät. Helt otroligt. Snart kommer före och efter också, så fort det är klart ska jag lägga in bilder. 
Vad tänkvärda reflektioner ni gjort på förra inlägget. Nog fyller bloggen en viss funktion. Dels gillar jag att skriva mer än genomsnittet och dels är det en bra logg från det här året för min egen del. Det är lite kul att läsa senare tänker jag, särskilt nu när jag varit mammaledig. Blogg kanske är passé men här är den alive iaf!
Är blogga ute nuförtiden? Jag gillar när folk lämnar avtryck att de har läst vad jag skrivit. Jag undrar vem som är här och får reda på det när jag träffar folket irl för då kommenteras inläggen. Jag nollar inlägg efter inlägg och lägger märke till att det är lite samma för andra bloggar jag läser. Själv klickar jag inte heller in så ofta som förut. Då ingick det i den dagliga surfningen, kolla vad folk skrivit. Nu blir det mer sällan än varje dag. Samtidigt så uppdaterar folk sina status på fejjan stup i kvarten så behovet av att berätta vad som händer i livet verkar inte ha försvunnit trots att blogginläggen gjort det. Jag funderar dagligen på att lägga ner bloggandet men så tar det ändå emot. Kanske jag ändå vill men som sagt, det som intresserar och berör mig verkar inte beröra andra och vad är då egentligen poängen?
...är vad jag är denna helg. Det var faktiskt riktigt skönt att dumpa av Martin på Säve vid fredagslunch för att konstatera att jag tyvärr inte kan göra nåt i köket på egen hand. Det går inte att renovera med bebis, jag får inte ihop det iaf. Istället plingade jag Anna för en lunch eller fika. Sagt och gjort, jag lastade in Albin i selen och vi åkte iväg. Han somnade och det var en av de tre timmarna utan att hålla koll på bebis jag fick den här helgen. Det är inget större höjdare att vara iväg med Albin längre. Tiden då han sov i sjalen är borta och nu är det nästan omöjligt att vara i hem där inte barn i hans ålder bor. Han är överallt och pillar och drar och jag kan inte slappna av för en sekund och lyssna på vad nån säger. På vägen hem köpte vi fredagssnacks och sushi (till mig). En kväll själv i soffan med bebismys och sen själv efter Albin somnat var precis vad jag behövde, vara själv är underskattat just nu.
Träningen har minst sagt blivit lidande den här veckan. Ett löppass i måndags och sen dött. Teknikträningen i torsdags fick stryka med då vi rev. Ringde farmor och farfar men inget svar idag och jag ville verkligen träna. Erinrade mig att det går att hyra joggingvagnar i Skatås och jag tänkte att det kan väl vara värt ett försök. Skrutten somnade efter 1km på 8:an och jag sprang på. En mil blev det på timmen precis vilket jag var nöjd med efter att ha fått titta till Albin titt som tätt och skjutit en vagn framför mig en mil. Kanske jag ska kunna komma under 55min till nyår ändå. Däremot blev det inte så mycket till att nöta in det "stolta lejonet" men definitivt pulsträning vilket jag är nöjd med.
Beslut ska fattas och jag har typ ont i magen och huvudvärk för jag tänker så mycket. Ni som inte fått älta detta med mig får reda på utgången i veckan, det kommer att bli bra vad som än händer men jag kan ju aldrig ge mig så det får nog vänta några dagar till. Jag kan bara konstatera att jag har bra och mycket kloka vänner/familj som kommer med bra input i mitt beslutsfattande.
För att bli bra på saker och lära sig något nytt krävs att man tar hjälp av andra människor. Eller iallafall gäller det för min del. Jag har haft simtränare när jag var liten, pluggade nästan alltid ihop med kompisar för det var då jag lärde mig mest, har gjort en del coachade hopp för att få feedback för att bli bättre som friflygare. Ett undantag för mig har varit löpningen. Jag har tuggat km för km på egen hand, i bästa fall i sällskap med någon annan. Jag har inte alls reflekterat över vad jag kunnat göra bättre utan bara sprungit på, ibland snabbare och ibland lugnare. Nu har jag varit med på två löppass med tränare och känner redan resultat. Varför har jag inte förstått det här tidigare och gjort nåt åt saken?? Varför trodde jag att löpning var ett undantag från allt annat? Till och med på pass på gymmet har folk instruktör...jag är glad poletten föll ned. Längtar redan till torsdag då det är dags för instruerad löpning igen. I löv.
Jag insåg att jag borde skaffa en ny bild till min blogg. Albin är ju hur förändrad som helst på det här halvåret sen bilden togs. Dock känns det som att jag inte har några bra bilder där jag själv är med, typ allt är ju på bara Albin. Detta är faktiskt en av mina löften sen innan jag blev mamma att aldrig, och då menar jag aldrig ha min unge som profilbild. Varken på fejjan, bloggen, msn eller nåt annat. Ja jag älskar mitt barn och han är bäst och allt det där, men jag är fortfarande en egen person. Jag är inte mitt barn om ni är med på vad jag menar här. Fram tills jag har nån bild jag tycker är okej där jag själv är med så får det vara tomt.
I övrigt, vånda över köksrenoveringen. Ja, jag är så himla glad att det blir av och nu står ikea-lådorna i vardagsrummet. Men jag är inte glad att jag får vara utan kök en vecka, hur många pizzor ska jag tvingas äta? Eller hur många koppar micrat te för den delen (nej vi har ingen vattenkokare, Martin anser vi har för många hushållsmaskiner redan och han har rätt).
Nu får jag ha maskat klart i soffan, dags att bege sig ut och färdigställa middagen. Martin och Albin är på Hornbach och shoppar för tredje gången idag och jag borde också hjälpa till, med att laga mat. Männen är på hornbach och jag lagar middag hehe, så gör vi när vi fördelar sysslor.
...och min lilla väckarklocka klämtar vid 8.30-9 tiden i vanlig ordning. På vardagar är det rätt skönt då man hör om bebisar som ska upp och härja vid 5, 6, 7 tiden men i morse kunde jag önska att han vill sova liiite längre. Men inte. Igår hade jag en riktigt bra kväll i stan tillsammans med Selma. Möttes upp vid järntorget och sen käkade vi och drack gott grekiskt. Väldigt mysigt i vanlig ordning. Den här helgen har jag längtat efter mer än vanligt. Idag blir det familjedag med lördagsmys hehe. Jag gillar inte såna uttryck egentligen men det är ju vad det är, film och godsaker framför tv:n. Veckan som har varit har varit intressant och händelserik på många sätt. Vi får se vad det leder till nästa vecka, vet inte riktigt vad jag hoppas på egentligen. Dessutom har jag fått gjort kul saker som att träffa Siv och Atlas för fantastiskt goda pannkakor (vad var tricket undrar jag fortfarande) samt långpromenad vid havet. Hann baka surdegsbröd med en i mammagruppen samtidigt som bebisarna lekte på golvet. Så mammigt på nåt sätt men väldigt mysigt. Träningen har gått lite på sparlåga känns det som. Intervallade i måndags, simmade 2300m i tisdags och körde teknik och backträning i Skatås med Triathlon Väst i torsdags, så egentligen inte. Sjukt bra pass för någon som mig. Har sprungit med andra max 5ggr och har aldrig hört något tekniktips. Ska försöka gå på fler såna pass och dessutom nöta in allt i min vanliga löpstil. Sitter och lurar på om jag ska ta mig till Fjärås imorgon för dubbelpass. Det är ju så kul när man väl är där och jag har nåt motstånd mot att simma själv, det är sånt bök att ta sig till badet och sen igenom allt för att komma till bassängen. Träna med klubben är alltid roligt och motståndet blir mindre. Nå, vi får se.
...heter en av mina favoritlåtar just nu och det stämmer så bra. För ett år sen hade jag råpanik för att jag skulle bli mamma. Gud, jag skulle inte få jobba, jag kunde inte träna och alla vet ju hur tragiskt det blir att vara förälder. Man sitter hemma varenda vardagkväll, är jätteberoende av sin sambo som man dessutom inte lever nåt vidare parliv med, man är ju bara förälder tillsammans. Allt man vill göra ska planeras i detalj och man har "din helg" och "min helg". Usch och fy vad hemskt. Mammaledig skulle jag vara max 9mån, dela lika var honnörsordet för mig.
Ett år senare är naturligtvis allt annorlunda. Nej jag får inte jobba och det är väl det bästa som hänt, visst är det kul med jobb men det är inte viktigare än att vara med Albin. Träna gör jag som aldrig förr men visst är jag beroende av Martin om jag vill göra nåt. Tragiskt och hemskt, nja inte särskilt. Lever vi nån form av parliv, tja ibland men kanske inte så som förr. Å andra sidan gör vi det hundra gånger mer än förr, vi har ju det viktigaste gemensamt (hehe, jag hör hur klyshigt det låter). Jo, mycket får planeras i detalj men din och min helg har vi inte behövt hålla på med än. Dela lika kommer vi nog att göra, mest för han vill vara hemma han också.
De där nio månaderna börjar ticka ner och jag kan bara konstatera att jag förändrats. Jag vill verkligen inte alls någonstans börja jobba, jag vill bara vara mammaledig. Det här är den bästa tiden jag någonsin haft i mitt liv, jag har aldrig varit så lycklig som sista halvåret och jag vill såklart inte att det ska ta slut. När jag tänker på att jobba så känner jag det är för tidigt, jag har inte gjort allt jag velat. Jag har inte haft massa dagar att slå ihjäl utan jag har haft fullt upp. Varför? Varför har jag inte bara varit lite mer, bara jag och Albin? Dessutom känns det som att jag ska överge mitt barn, jag förstår att det bara är 9h om dagen men ändå. Jag vet att detta inte lönar sig till, det börjar en ny era av livet men jag känner mig ändå deppig, avsked och avslut har aldrig varit min grej. Inte heller gå vidare och se det positiva, jag vill inte separera med det bästa som hänt mig.
Idag har jag och Martin varit på bio, tillsammans alltså. Albin har passats av sin farmor och farfar. Vi är lite osäkra på vem som uppskattade timmarna mest, vi eller dem. Alltså, det är verkligen guld att ha någons föräldrar så nära, särskilt när de gillar att vara med Albin. Vi såg förresten "Flickan som lekte med elden" och jag tyckte den var bra, mycket bättre än "Män som hatar kvinnor".
Igår hängde jag och Cissi som var nere på besök. En stund utan Albin och en med. Det börjar lätta för mig med Albin-tid. Nu får jag en del brejk vilket gör att tiden med honom också blir mycket bättre. Det är som alltid med goda vänner på avstånd, man önskar de bodde närmare. Å andra sidan blir det så roligt när man ses...och så har man någon att hälsa på. Fast det är klart, helst vill jag att alla nära och kära ska bo i Göteborg.
Imorgon börjar projekt kök. Huh, hatar när det är oreda. Men det kommer förhoppningsvis att bli fint.
Idag försvann vår gamla trotjänare diskmaskinen. Jag fick alltså handdiska dagens skörd vid diskbänken och jag bara undrar, hur står man ut utan diskmaskin? Ni som inte har, köp omedelbums, det är den bästa tusenlapp ni någonsin investerat i. Mindre än det, jag köpte vår för 1500kr och sålde för 1000kr idag två år senare. 500kr och några paket maskindiskmedel och ni kan inte längre skylla på att ni inte har tid att träna.
Så här lät det för två år sen sist jag filosoferade kring diskmaskin. Haha, vi tjafsade verkligen om disken förr, om man nu gör det så är det ännu större anledning att köpa en för det är ju verkligen helt onödigt. Okej, ni gets my point vid det här laget.
Är nyss hemkommen från mitt första pass med Triathlon väst. Är först och främst helt nöjd att jag brutit mina vanor och gjort något nytt. Simning var det som stod på agendan idag ute på Åby-badet. Jag hängde på bra men efter 3000m kände jag att det räckte för mig. Sjukt kul att träna med andra, det blir lite lättare och roligare minst sagt. När jag hörde folk snacka om marathon i helgen som om det inte vore något kände jag att jag gör rätt som lägger ett simpass och tre löppass i veckan. Simningen är inte min svaga gren misstänker jag utan snarare löpning. Tja, eller cykel som jag aldrig ens testat hehe.
När jag sprang häromdagen insåg jag vilken skillnad det är mellan att träna och att träna. Det är en sak och masa sig ut i löpspåret några gånger i veckan och tugga sig igenom 5-10km. Det är en helt annan sak att springa längre och springa snabbt. Det känns som jag har lite att ta tag i gällande löpningen, träningen överhuvudtaget. Men jag har en hel vinter på mig att grunda formen, vi får helt enkelt se vad det blir. Nya löpskor blev det häromdagen...och högklackade sidenpumps med silverkromad stilettklack...men det är en annan historia ;)
Jag tror ju på att när man bara inte vet vilket beslut man ska ta i ett vägkors ska man bara vänta och se, en dag trillar poletten ner. Kompassen ställer in sig och därefter kan man inte rubbas i sitt beslut. Där är jag nu, jag står och stirrar i vägkorset men kompassen ställer inte in sig. Jag går bara med klumpen i magen och kommer inte fram till något. Att fundera själv hjälper inte, inte heller att prata om det. Springa milen gav inget och inte heller två halvt sömnlösa nätter. Vad ska jag göra? Jag vet helt enkelt inte.
Annat som hänt, köket är beställt, tjohoo känns det faktiskt litegrann. Det levereras om 1.5v och sen ska vi bygga ihop det. Nåja inte vi, hantverkarna ska göra det. Känns jättekonstigt att ha valt ett eget kök, så stort på nåt sätt. Om ni undrar hur det blir lovar jag att lägga in bilder sen samt att ha middag för våra vänner i det.
Igår var jag iväg själv utan Albin. Det var också lite konstigt och stort. Käkade mat och drack vin hemma hos Jerker. Var där i 5h ensam. Man måste nog ha helammat sitt barn i 6mån för att förstå innebörden av detta ;)
Det här funderandet jag ägnat mig åt är också ett tecken på att tillvaron börjar forma sig till normal igen. Sen Albin föddes har jag liksom inte haft tid att fundera på nåt. Dels för att det varit självklart vad jag ska göra men också för det inte funnits tid. Att älta saker har varit nåt jag inte kunnat unna mig, istället har jag bara tänkt "det löser sig sen" och levt på. Det har alltid varit nåt som skullats göras.
Också en tanke som kommer till mig. Alla har rätt, det går så himla snabbt med barn...och de som säger att det är det största och bästa som händer en har också rätt i mitt fall. De sista månaderna av mitt liv har varit de bästa någonsin vad som än händer. Jag har fått lyckan att få dela varje dag med min bebis. Visst har det varit väldigt kämpigt stundtals men också lika underbart.
